Var på en fabulös brunch i helgen och där serverades det frasiga våfflor med hemgjord krusbärssylt. Nej, det gick inte. Jag var tvungen. Jag kunde inte. Jag åt. Jag åt. Två stycken. Med grädde på. Jävla Gwyneth, var är du när jag behöver dig? Du måste sitta fastnitad på min hornhinna så jag inte ens tittar åt sådana här djävulska hemskheter. Jag vill tydligen inte riktigt se ut som du. Jag har inte riktigt viljan. Eller så är våfflornas makt större än viljan att gå ner 20 kilo så jag äntligen kommer i de där byxorna jag köpte för 10 år sedan och som prislappen fortfarande sitter kvar på. Inspirationen naglade sig dock fast och när jag kom hem på kvällen, så fick barnen våfflor till efterrätt. Ja, även till frukost och till mellanmål också faktiskt för smeten blev dryg.

 

Kopierar som vanligt, min andra, mer rundhylltna idol, Leila: