När novembermörkret sänker sig över oss och varannan svensk önskar att de fötts vid ekvatorn, att de vunnit på lotto så de kunnat åka till ekvatorn eller att de åtminstone varit lite mer kontinentala så att deras stackars kroppar och själar inte känts så förfrusna både utan och innan, så har jag åtminstone receptet för att tina upp oss en smula, för en liten stund. En kryddig, mustig, varmblodig masala.

 

 

 

 

Andra gången jag lägger upp pulled pork. Denna gång därför att jag införskaffat en cirkulator eller som det kallas, sous-vide. Helt enkelt en förträfflig maskin som efter vakum förpackning av önskad mat, kokar maten på jämn och låg temperatur under precis så många timmar/dagar man önskar. Jag la fläskkarré i vakumpåse, med chili, cayennepeppar, lagerblad och paprikapulver, salt och peppar på en temperatur av 67,5° i 48 timmar. Efter de timmarna, öppna påsen, häll ut spadet och koka upp det i kastrull. Koka bort en del vätska och tillsätt 3 msk ketchup, två msk HP-sås, 2 msk Worchestershiresås. Smaka av med kryddor. Ta två gafflar och dra isär köttet i strimlor, blanda ut det i barbequesåsen och servera med hembakta brioche-hamburgerbröd. Jag snodde Jonas Crambys recept, riktigt bra. Går naturligtvis att ugnssteka köttet enligt mitt tidigare recept på pulled pork.

 

När släkten kommer och kalasar kan man antingen göra några lasagner och bjuda på lite rötjut så är de happy hela dagen. Man kan också exprimentera och göra något nytt, något man inte gjort förut och kanske hittat på lite, höftat lite och sedan hoppas på att det ska landa väl. Om släkten inte gillar det så är ju inte det hela världen. Man vet att de kommer tillbaka oavsett om det är äckligt eller gott. För sin självkänsla kan det ju vara bra om det lutar åt det senare, men vill man att släkten ska sluta dyka upp i tid och otid kan det kan vara bra om rätten inte faller väl ut. Nu gillar jag ju min släkt och turen var på min sida. Det blev ganska bra till slut. Och hur kan det inte bli det när högreven ligger och myser i ugnen en hel dag?

 

Är detta världens vanligaste maträtt? Är det en av världens godaste maträtter? Detta är en av de få rätter jag kommer ihåg från 70talet. Då skakade man ur varenda vattedroppe ur pastan, så att den riktigt klibbade ihop och så hade man burkchampinjoner i såsen, som var ganska torr och tråkig. Inga långkok på nötkött, gris och kycklinglever som i Bologna där inte. Som tur är har man fattat lite sen dess och ätit en och annan riktigt god ragú. Lättast gör man den såklart på köttfärs, men ska det bli riktigt bra så köper man fina bitar av nöt-gris-kalvkött och kycklinglever, kokar dem länge och sedan tar man upp bitarna och hackar dem. 

Jag gör hursomhelst en sofrito först, finhackad morot, stjälkselleri och gul lök och bryner sakta i olivolja. Tillsätt tomatpuré, torkad timjan, lite socker och två burkar körsbärstomater på burk till ca 1,5 kg köttfärs. Bryn köttet eller köttfärsen och koka allt sakta och länge med lite vitt vin och kalvbuljong. Ju längre desto godare sås.